zandyleee

Vår lille påg Alfred, aka Alfie, kom söndagen den 22 mars klockan 10.45. En liten en på 2940 g och 47 cm lång.


Förlossningsberättelse:

Vattnet började sippra redan på onsdagen. Ringde förlossningen för att kolla så det inte var ngn fara. Dom sa att det nog bara var flytningar. Jag visste att det inte var så.  Hade tid sen innan för flöde och UL på fredagen och då passade dom på att kolla om det var vatten eller ej. Läkaren som kollade då var så osäker så hon ville ha en second opion. Det kallades på en överläkare som konstaterade att det ej var vattenavgång. Jag undrade lite försynt vad det var som kom som ett glas vatten för några timmar sen. Flytningar blev svaret. Okej, då vandrar jag hem igen då. Det är nämligen så att om det hade varit vatten så hade dom ej skickat hem mej med tanke på att jag bara var i v 36+2.

På lördagen fortsätter det att sippra och mängden vatten ökar. Vi åker in til förlossningen där dom konstaterar att det visst är vattenavgång. Okej, upp på prenatal i väntan på födsel. Igångsättning efter tre dyng om ej Alfie kommer igång av sig själv.  Vet innerst inne att han kommer... rätt så snart.

Får antibiotika intravenöst. Två små flaskor sprutar barnmorskan rätt in i mig. Söker mig direkt och efter 10 min spyr jag som en gris och tror jag ska dö. Barnmorskan trodde att jag inbillade mig. Yeah right!  Kärring! Mår kasst hella kvällen och lyckas ej äta nåt. Däremot börjar jag dricka i mängder. Glas efter glas.

Klockan 02.00 lördag natt/ söndag morgon vaknar jag till, (efter en sömn på en halvtimme), av att det värker med lite mer än 5-8 minuters mellanrum. Känner inte för att gå upp så jag ligger kvar i en timme.

Då har värkarna blivit starkare och jag känner inte föra att ligga still. Går ut till barnmorskorna som råder mej att vila lite till. Om jag kan. Eller gå omkring i korridorerna. Jag vandrar omkring. Häller i mig vatten och mjölk mellan värkarna. Och byter binda varje kvart.

Vid halv fem- fem bestämmer dom sig för att göra en gyn undersökning. Då är jag öppen 3 cm o livmoderstappen utplånad. Såja, dags att packa ihop grejerna på rummet och bege mig ner till förlossningen.

Barnmorskorna säger att jag har hög smärtgräns, då jag går med ett leende på läpparna hela tiden trots det onda.

Johan kommer när jag kommit ner på förlossningen. Vid sju på morgonen sätter det värsta värkarbetet igång. Men jag tycker fortf inte att jag behöver smärtlindring. Vid halv tio tiden ber jag om lustgas. Får då veta att det tar minst 8-10 värkar innan den kommer igång och tar bort "topparna". Vid fjärde värken kommer krystvärkarna. Såja, ingen smärtlindring där inte! Krystvärkarna varar i ungefär en halvtimme sen ÄNTLIGEN känner jag hur Alfie far ut! Vårt underverk! Vi var så tagna att vi glömde se vilket kön det var! Kändes inte viktigt alls. Johan klippte navelsträngen och tog foto på moderkakan.. Lite motvillig till att fota den men jag tvingade honom.

Om det är nån som undrar hur det känns att föda säger jag bara en sak...som att skita ut en basketboll! Och ungefär så känns det i rumpan några dagar efter också! hahaahaha!

Nu ska jag återgå till min lilla familj. Ska försöka uppdatera så mkt som möjligt. Har precis börjat bli varm i kläderna så om några veckor flyter nog allt på som det ska.

Kram

Johan o Alfie njuter på BB